Birgitta Bäckström Barnvisor Läromedel Blogg

  

 

Utsparkad...och sen?? 43 år som lärare väntar.

2020-02-10

 

 

 

 Lärare på 60-talet. Jag skriver ner mina minnen längs min lååånga skolväg, 43 år blev det. Både ros och ris, mycket kreativitet och många åsikter, men också egna strategier för att lösa problem. Kan inte låta bli att påpeka att nutidens lärare kanske skulle gnälla lite mindre över löner, lokaler, material, arbetstider m.m. om de visste lite mer om hur det var förr. Fortsättning följer...

 

Utsparken i maj 1963. Färdig lärare. Vuxenlivet väntar. Stå på egna ben. Tjäna egna pengar. Ta eget ansvar...

Så här blev min skolväg från 1963 fram till 2007, då jag slutgiltigt stängde skoldörren. En lista med foton och minnesanteckningar i kronologisk ordning för mitt eget nöje och kanske för dig att läsa, om du är intresserad.

1963-64 Norrängsskolan Huskvarna 

Min första lärartjänst fick jag i Huskvarna. Det var skönt att kunna bo hemma hos mamma och pappa i Jönköping och få bli lite ompysslad igen. Ett läsår som vikarie i en tredjeklass i Norrängsskolan blev mitt första jobb. Skolan finns kvar, den ligger vackert med utsikt över Vättern men numera med den hårt trafikerade E4 nedanför. Snälla och trevliga elever, väl fostrade av en erfaren lärare. Jag stortrivdes med mitt jobb och skriver väldigt positivt i min dagbok: KUL KUL KUL!! Ett par av eleverna i klassen har jag fortfarande kontakt med. De är nu pensionärer...

Mitt första schema hösten 1963, skola på lördagarna, långa dagar för barnen, kristendom två lektioner i veckan, ordentligt tilltagna raster och luncher etc 29x40 min schemalagd tid + badvakt. Betyg i årskurs tre. 

En kollega jag minns var Helmer V Nyberg, en tystlåten och tillbakadragen folkskollärare som visade sig ha mycket humor och kreativitet. Långt senare träffade jag på hans roliga sångtexter och verser och har många gånger sjungit och dansat jenka till sången om  Äppel-Nisse. Jag fick hjälpa min närmsta kollega med det besvärliga bildbandet i projektorn, en "nymodighet" som hon hade svårt för. Nog har det hänt en del tekniska under i skolans värld sen dess. 

 

             

Ht 64  Brantingskolan, Uppsala

Jag sökte och fick en tjänst på Brantingskolan men ingen bostad! Letade hela sommaren och tvingades till slut att lämna återbud till tjänsten. Jag hade flera andra erbjudanden som kunde passa bättre.  -"Det går inte! svarade rektorn. Jag har ordnat att du får bo tillfälligt hos vår skolpsykolog i deras barnkammare tills det löser sig..."

Det blev några veckor i barnkammaren, sedan hittade jag en gratis bostad mot att jag passade dottern till en ensam mamma som skulle plugga på kvällarna. Det passade mig mycket bra och vi trivdes både Anna 2 år, hennes mamma Inger och jag.     

            

     Längst ner i ett hörn under marken höll vi till....

Det blev bara en termin i Brantingskolan av flera skäl. Klassen, en hjälpklass med tolv elever i blandade åldrar hade blivit hopfösta i en grupp som höll till i ett litet trångt rum i källarplanet. Vår lokal låg vägg i vägg med värmecentralen med brummande fläktar som hördes och störde hela dagen. Rummet hade ett par små fönster under taket och det var så trångt att jag inte kom emellan bänkarna för att hjälpa barnen. Läromedel saknades nästan helt liksom tekniska hjälpmedel och särskilda utrymmen för pauser eller vila. Piano eller tramporgel - nej, nej! Minns inte ens om vi sjöng, men hoppas det! Var hade vi gymnastik? Minns inte...Personalrummet var så långt bort i den stora skolan att jag inte hann gå dit på rasten. 

Barnen var rara men hade olika störningar och  problem med syn, hörsel, koncentration, inlärning m.m. Den här tiden fanns det specialklasser, skolmognadsklasser, läsklasser, obsklasser m.m. för barn som hade olika problem. I den här gruppen hade man  samlat barn som behövde mycket hjälp och hade stora behov. Min utbildning räckte inte alls till för att klara detta. Jag fick prova mig fram, gissa och testa metoder som kunde passa, samtidigt som barnen var utagerande, oroliga och i behov av tröst när de var ledsna och osams. Det hände att jag fick leta efter barnen i skrymslen när de lekte kurragömma i stället för att komma till klassrummet. 

Helt ensam med allt ansvar för de tolv barnen var jag, hade ingen att rådfråga eller samarbeta med. Jag fick väldigt mycket att ta itu med, ung och oerfaren som jag var. Varje dag gjorde jag mitt bästa för att klara situationen, men var helt slut efter varje skoldag. Bad rektor om att få hjälp och råd med de mycket oroliga barnen, som redan avverkat fem olika lärare sen starten i ettan. Rådet jag fick var: - Du får mitt tillstånd att slå dem om det behövs...! Ingen hjälp med bättre lokal eller material. Jag vände mig till facket, men därifrån fick jag inte heller något stöd.

Till slut hotade jag med att säga upp mig, och gjorde så när tiden gick och ingenting hände. Sparade brev från min mamma och mina syskon vittnar om att jag bett om råd och tröst. En termin fick räcka! Jag orkade inte bråka mer. Tyckte självklart synd om barnen som hade det så här bristfälligt men jag orkade inte lösa alla deras problem utan hjälp. Jag har många gånger undrat hur det gick för dem sedan. 

Själv lärde jag mig en hel del den här terminen och fick bra träning i problemlösning.Jag lärde mig också att man ska ta reda på mer innan man väljer att tacka ja till en anställning. Men nog var det skamligt hur barn med olika diagnoser blev behandlade? Tänker på Lars Ekborgs monolog:"Bunta ihop dom och skick´dom till Norrland!" Här var det Brantingskolan som det gällde. Jag slog aldrig något barn...som rektor föreslagit.

Nu sökte jag en annan tjänst. Det fanns gott om dem i lärarlistan. Men jag kollade bättre den här gången!

(Nu har Brantingskolan rivits och ska ersättas med en ny byggnad har jag läst.) 

 

      

                             Trångt!!! Dörren in till fläktrummet är vår anslagstavla.

Vt 65 Österängsskolan, Jönköping

Återvände till Jönköping igen, bodde hemma hos mor och far, julfirande, vila och ett nytt vikariat i en tredjeklass i Österängsskolan på bekvämt gångavstånd hemifrån. Skolan var belägen i en sluttning nära moderna höghus och varje klassrum hade egen utgång till grässlänten nedanför. Nu fick jag en klass med normalbegåvade, trevliga barn. Skolan var välutrustad, kollegerna trevliga och hjälpsamma. Bara fina minnen.

I klassen fanns bl.a. Halvard, en lite orolig kille som flyttade mitt i terminen. Barnen skrev brev till honom. Annika skrev: "Hejsan Halvard! Det blev så stilla här när du flyttade."

Vi besökte tändstickstillverkningen i Jönköping. Ann skrev i sin uppsats om tändstickorna: Först imponerades dom (impregnerades) och sen parfymerades dom (paraffinerades). Inte enkla begrepp för en nioåring!

Min fråga: Vad tror ni kom fram först när den stora inlandsisen smälte bort? - Det måste la ha vart höghusen i Österängen!  blev svaret på småländska från en pigg kille. Han bodde där.

En solig glasspaus utanför klassrummet. Det smakar väl bra? - "Men du fröken! Den andra klassen fick randig glass! Det var fuskigt! 

En trevlig vårtermins vikariat i Jönköping blev det. Sen flytt igen.

...

Utställning i klassrummet av föremål skänkta från industrier i Jönköping.  Vaddfabrikens tyger, vadd, tändstickor, borstar, plastskålar m.m. Det tillverkades mycket i sta´n och här fanns gott om plats att visa.

 

Ht 65 Studier i Uppsala

Att kunna studera med B-avdrag var en förmån som fanns på den här tiden. Jag ville gärna utveckla mitt kunnande om barn, pedagogik och problemlösning efter min termin i hjälpklassen. Nu tog jag tjänstledigt från Jönköping, fick behålla en stor del av min lön för att studera. Återvände till Uppsala för att läsa 20 poäng pedagogik en termin och fick ett studentrum i en barack med tio flickor. En ny och spännande erfarenhet blev det, med föreläsningar, tentamina och studentliv. Jag klarade alla tentor, även i statistik, trots att matteinslag aldrig tilltalat mig.

En del nöjesliv blev det också och det resulterade bl.a. i förlovning och planering av bosättning på annan ort. Tjejerna i korridoren gjorde en kupp och tvingade mig att äta surströmming.- Har man fästman från Umeå måste man gilla surströmming! hävdade de.

Min blivande norrländske make, även han lärare, hade ingenting emot att söka sig söderut och vi hamnade i Skövde med avsikt att stanna ett läsår. Här fick vi löfte om hjälp med bostad och förmånliga tjänster i varsin skola. Det blev mer än ett år...

Vt 66 Billingsskolan Skövde

På tågresan hem från Uppsala gjorde jag ett stopp i Skövde. Här möttes jag av rektor för Billingskolan, som skjutsade mig runt i sta´n, visade skolan där jag skulle få en tjänst och bjöd hem mig på kaffe med dopp! Sen skjutsade han mig tillbaka till tåget och jag fortsatte min resa hem till Jönköping. Detta var 1965 i dec. Otroligt att tänka sig i våra dagar, eller?? 

Jag tog tjänsten, Skövde var ju nästan Skara, mina hemtrakter! Vikariatet var en termin, skolan vackert belägen på Billingssluttningen och klassen, en trea igen, var snälla och trevliga. Det var däremot inte alla kollegerna. Där fanns tydliga kotterier och en stackars lärare var utsatt för hånfulla kommentarer och omdömen i personalrummet. Man försökte få mig att välja sida i konflikterna, vilket nog lyckades dåligt, då jag i mitt oförstånd inte riktigt hade klart för mig vad som skedde. Inte förrän jag blev hembjuden till den utsatta läraren, som öppnade sitt hjärta och föll i gråt, förstod jag vilken utstuderad taktik hennes kolleger utsatt henne för, säkert under flera år. Att hon själv var en något udda person, ursäktade inte deras beteende. Resten av terminen höll jag mig på min kant och valde att ligga lågt. En termin skulle jag nog stå ut.

I klassen inträffade en dag en incident när vi hade gymnastik i den kombinerade matsalen/gysalen som delades med hjälp av en vikvägg. I lekens iver råkade ett barn springa rakt in i vikväggen, varpå en våldsam krasch hördes!  Fyrtio tallrikar på andra sidan vikväggen hade brakat i golvet. Vi gick till rektor och rapporterade. Tillsynsläraren, som var med, sa:  -Vi har en ung vikarie här som har råkat illa ut....Då kände jag mig som en stor nolla!! Men i köket började andra rutiner efter detta missöde och det var ju bra i alla fall.

I klassen gick en flicka som levde med ett svårt hjärtfel. Blek, mager, svag - men placerad i normalklass utan extra hjälp. Vi skulle på skolutflykt med buss till en djurpark. Föräldrarna ville att hon skulle få följa med. Ingen hjälp fanns att tillgå. Fröken, d.v.s. jag, bar den magra, lyckliga och tacksamma flickan på min rygg runt i parken, när hon inte orkade att gå. Tufft och kämpigt, minns jag, men så glad hon var att få vara med! Glad var jag också att jag gjort detta, när jag några år senare fick veta att hon avlidit av sin hjärtåkomma. Denna enkla tjänst som jag gjorde den gången, hade säkert tillfört något positivt i hennes liv.

Mitt vikariat avslutades i juni, jag var nygift och fick en ny tjänst i en annan del av Skövde. Nu hade vi en modern lägenhet i Havstena, ett nytt område med många bostäder på höjden och bredden.

 

Klass 3 Billingskolan juni 1966

Ht 66- 68 Havstena, källarlokal, Skövde

Äntligen en egen klass från årskurs ett! En grupp fina småttingar som jag skulle få förtroendet att forma efter mina egna intentioner. Vi huserade en trappa ner i en källarlokal i ett av hyreshusen i Havstena, ett nytt bostadsområde som fått växtvärk. Nu planerades äntligen en skolbyggnad för alla nyinflyttade barn men under tiden för planering och byggnation höll skolan till i flera provisoriska lokaler. Mitt klassrum var mörkt, pelare skymde här och där och även nu råkade jag ut för en vikvägg. På andra sidan väggen fick vi skolmat serverad av tant Maja vid ett par bord. Vi fick också besök av en annan klass, som huserade i huset bredvid, men fick sin mat hos oss.

Jag minns hur roligt det var att få bli "extramamma" till alla barnen, men nog fanns det många brister med vår tillvaro i skolan. Var lekte barnen? Var hade vi gymnastik? Hur orkade man ha ensamt ansvar hela dagarna? Hade fröken någon rast? Var fanns kopieringsapparater och materialförråd? En brant trappa ner till "klassrummet" - arbetsskydd - fanns det? Vem kollade ljus, ljud och ventilation i lokalen under jord? Vi gick i skolan även på lördagarna, så det blev många timmar per vecka i en undermålig miljö. Men jag var ju lite van efter terminen i Uppsala. 

En lördag efter skolan, när jag var lite trött och ville hem, sa jag till barnen: " -Nu får ni ta på er och skynda er, för nu vill jag också gå hem."

-"Ska du gå HEM!? Bor inte du här?" sa en liten kille. Han tyckte jag hade det bra med både litet kök och toalett - vad behövdes mer?

Planeringen av skolbygget framskred. Jag fick ingå i en kommitté som skulle köpa in utrustning och material samt sätta mig in i skyddsfrågor.

Men ytterligare ett år höll vi till i våra provisoriska lokaler under jord... 

 

    Skolavslutning v.t.1967        

68 -71 Käpplundaskolan, Skövde

ÄNTLIGEN!  I min kalender från 1968 läser jag: Onsdag 2 oktober invigning av Käpplundaskolan. En välplanerad och modern skola i fin omgivning med stora utrymmen, grupprum, rymlig skolgård, trevligt personalrum, vackra utsmyckningar och praktiska lösningar i kök och gymnastiksal. Vi lärare som kämpat i underjorden fick nu komma upp i ljuset med våra elever, vi fick kolleger att samarbeta med, en rektor på plats  och tillgång till rikligt med material av olika slag, ett skolbibliotek och vänlig kökspersonal som serverade maten. "Vår" tant Maja hade fått följa med till nytt jobb i nya skolan.

Säkert var det festligt och full fart i den nya miljön - jag minns inte så väl, för jag var fullt upptagen av tankar på att jag skulle bli mamma. Här nedan ett foto från januari 1969. Vi har bullfest i vårt fina klassrum. Snart blir jag ledig för en tid framöver och kommer sedan tillbaka efter de sex månader man på den här tiden beviljades föräldraledighet. Det kändes tufft att lämna sitt efterlängtade barn och gå till jobbet igen, men vi hade turen att få en underbar äldre hemhjälp som tog hand om det mesta därhemma. Tant Anna hade själv tre vuxna barn och hon var som en gullig extramormor, Jag var helt lugn och trygg och trivdes med livet.

Men vi bodde på tredje våningen utan hiss och vi ville gärna ner på marken. Jag fick erbjudande om en ordinarie tjänst i södra delen av  sta´n och i en skola som låg nära. Nu flyttade vi till radhus i Hentorp och efter fem år i Havstena/Käpplundaskolan började jag arbeta på Hentorpskolan hösten 1971.

 

71-88 Hentorpskolan, Skövde

Nytt läsår i en ny skola med en ny klass att lära känna, denna gång årskurs 2. Skolan var en enkel barack med tre klassrum, inga grupprum, ett mycket litet krypin för personalrum och ett litet rum kombinerat för specialundervisning, max 4 platser, förråd, kopiering och litet pentry för kaffekokning. Vi var tre lärare, åk 1,2,3 och en speciallärare. "Talfröken" kom en gång i veckan och vaktmästaren tittade in med posten på sin tur till flera skolor. Skolan hade c:a 60 elever från bostadsområdet i närheten, mest hyreshus och radhus. Alla kände alla barn och kunde deras namn.

Jag hade 600 steg att gå till min arbetsplats och alla mina elever bodde helt nära - något som aldrig störde eller besvärade mig. Föräldrarna visste flera år i förväg vem som skulle bli lärare för deras barn. Det mesta var lugnt, tryggt och förutbestämt. Att kunna välja en annan skola fanns inte på kartan!

                                     

Min klass hade haft en annan "fröken" i ettan och nu kom jag med min ordinarie tjänst och puttade undan henne och tog över klassen. Inte helt populärt, men en rättighet och den enda möjligheten till "karriär" med lite trygghet, lönen var nog densamma så vitt jag minns.

Men mycket snart hade barnen och jag lärt känna varandra och trivdes bra tillsammans. Inga föräldrar som gnällde eller protesterade. Man litade nog på att barnen togs om hand på bästa sätt. Annat är det nu med ständiga kontroller, gnäll och ifrågasättanden från kritiska föräldrar och jakt efter andra och "bättre" skolor. 

Barnen i min klass frågade vid ett tillfälle i början av terminen - Fröken, kan du sticka? -Javisst svarade jag. -Men varför gör du inte det då? -Jo, det gör jag hemma och ibland på rasten. - Men vår förra fröken stickade alltid på timmarna!! Varför gör inte du det? Lite förvånad svarade jag: -Men då ska jag ju hjälpa er. Det är ju därför jag är här. Varje gång jag senare såg min kollega i olika sammanhang iförd sina fina stickade tröjor tänkte jag med ett leende på vad barnen berättat. 

    

Skolan hade en kombinerad mat- och gymnastiksal i en byggnad på andra sidan skolgården. Det gällde att schemalägga idrotten så det passade med flytt av alla bord och stolar lämpligt antal gånger i veckan. Jobbigt och tungt!  Elever från den näraliggande mellanstadieskolan skulle också äta här, så det var en tät trafik av barn som promenerade eller sprang i den trafikerade backen ner till Hentorpskolan. En långt ifrån riskfri promenad som också inbjöd till konflikter, knuffar och tävlande.                                     

Vi upplevde många fina år i vår lilla skola, där jag stannade i sjutton år.  Vårt samarbete fungerade i stort sett mycket bra, utom när jag i min entusiasm drog igång några projekt som de andra inte stöttade fullt ut. Det slutade vid ett tillfälle illa. Men om detta berättar jag en annan gång.

Nog saknade jag ibland att ha fler kolleger att utbyta åsikter med och byta idéer med. På den här tiden hade vi månatliga träffar med andra skolor för inspiration och tankeutbyte, ofta årskursvis för tips om läromedel, musikteman etc. Mest handlade det om vårt pedagogiska arbete - blandat med lite fika och skvaller. Det var trevliga och nyttiga träffar, som pågick i många år och på våra egna initiativ. 

Efter många långa turer och diskussioner beslutades det 1987 att Hentorpskolan, som nu var nedsliten och full av brister och fel, skulle läggas ner. Den närbelägna Heneskolan byggs ut med sex klassrum och i ett av dessa hamnar jag hösten 1988.

 

           

                          Sista avslutningen i Hentorpskolan juni 1988.

 

88-06 Heneskolan, Skövde

 

Nya tider, nya tankar, nya krav, på väg mot...... VADÅ?

Börjar med en etta i vår nya tillbyggda fräscha del av "gamla" Heneskolan. Vi är sex lågstadielärare som börjar med varsin klass, som flyttats från två nedlagda mindre skolor i Hentorpsområdet: Källegårdskolan och Hentorpskolan. Nu får jag äntligen en kollega i en parallellklass att samarbeta med. Lugnt och trivsamt de första åren, men det börjar hända saker...

Kommunaliseringen av skolan är på gång...och det kräver ett eget kapitel i min blogg. Leta i listan om du vill läsa.

På Heneskolan arbetar jag resten av mina verksamma år fram till pensionen 2006. Här startar jag skolkören Vokalerna 1990 och får många trevliga år tillsammans med c:a 400 olika elever. Mina klasser går i tretakt, 1,2,3, och de sista åren arbetar jag som speciallärare, något som på ett sätt sluter cirkeln. Speciallärarjobbet 1964 i Uppsala var dömt att misslyckas med de förutsättningar som fanns. Men de år jag fick avsluta med blev helt underbara! En uppskattande rektor, som lyfte och uppmuntrade, en trevlig lokal som jag själv fick utforma efter eget tycke och inte minst fina och trevliga barn, som tacksamt tog emot min hjälp med läsning och skrivning och härliga övningar och uppträdanden med VOKALERNA. Några veckors vikariat i en klass våren 2007 bekräftade vad jag redan visste. Nu är jag klar med skolan. Nu är min skolväg slut!

                       

            Mitt fina spec.rum, mina egna läromedel och min skolkör.

 

 

(Vt 07  vikariat Heneskolan)

 

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)