Mina fem sinnen
Funderingar kring en liten barnvisa av Olle Widestrand
Första gången jag träffade Olle Widestrand var i november 1987. Jag deltog i en musikkurs för lärare på Flämslätt där han var ledare och inspiratör. Vi sjöng bland mycket annat en medryckande sång från Västindien med engelsk text.
-Finns den med svensk text? undrade jag. Jag vill gärna sjunga den med mina lågstadieelever.
-Nej, svarade han, men du kan väl göra en text, sa han nog mest på skämt.
När jag kom hem satte jag igång, översatte och fick till rytmen i texten. Skickade den till honom i ett brev och fick snabbt ett berömmande svar. Han skulle använda texten i seminariekören som han ledde i Jönköping där han bodde och verkade. De skulle ha stort program vid Lucia-tiden. Jag skickade en extra egen vers, eftersom jag tyckte att sången saknade ett avslut. Även den fick godkänt. Sen många år finns visan i tryck hos Wessmans förlag, med min svenska text. Just nu sjunger vi den i min seniorkör.
Klicka för att läsa
Nu repade jag mod och vågade skicka mina första små visor för att få ett omdöme av Olle, som var en mästare på just barnvisor. Han gick in och rättade som han sa ”försiktigt” med rödpenna och skickade tillbaka dem till mig med en positiv uppmaning att fortsätta skapa visor. Det rådet följde jag, som bekant. Han var min första "mentor" och rådgivare skulle man kunna säga.
Olle var en härlig musikant, tonsättare, körledare och människa, glädjespridare och entusiast. Jag fick förmånen att träffa honom ytterligare några gånger, på veckokurs i Ljungskile, på konsert i Jönköping och sista gången vi sågs stod vi i samma kö för att få komma in på A6 i Jönköping och handla. Ett kort samtal blev det då med en lite åldrad man. Nu är han borta sen flera år, men hans sånger och alla böcker finns kvar. Jag använde många av hans fina barnvisor i mina klasser och barnkörer och har kvar alla hans musikböcker i min bokhylla. Det händer ibland att jag ger tips till unga lärare om lämpliga Olle-sånger för olika teman. Hans visor är tidlösa och det kommer ju ständigt nya små barn!
Mina fem sinnen är en liten visa med både text och musik av Olle, som känns extra aktuell för mig just nu eftersom jag har det lite tufft. Att åldras kan ha sina bekymmer och det är inte självklart att man ska få ha sina sinnen i behåll när man som jag har fyllt 81 år. Hjälpmedel och mediciner kan underlätta och rätta till många problem för oss äldre. Men det jobbigaste för mig är sjukdomen som satt sig i mina stämband och gör att jag har svårt att prata och att sjunga – det som varit min livsuppgift i alla år. Sjukdomen jag fick för fem år sedan heter röst-tremor och det är en obotlig neurologisk sjukdom. Rösten tappar styrka och stabilitet, andningen blir ansträngd och jag låter stundtals som en gammal traktor när jag pratar. Jag undviker att prata eftersom det är så jobbigt och kan då uppfattas som tråkig och avvisande. Besök hos specialistläkare för injektioner i stämbanden ger kortvarig hjälp, men måste upprepas flera gånger per år. Det känns tungt och väldigt trist! Vilket sinne tillhör den viktiga rösten?
Våra sinnen förändras med stigande ålder, något man inte tänker på när man är barn eller ungdom. Syn, hörsel, smak...så viktiga sinnen för ett gott liv! Förståelse och hänsyn är viktiga faktorer när vi alla ska umgås med varandra. Det kan se väldigt olika ut beroende på hur man åldras, arvsfaktorer och livshändelser. Att tala tydligt och en i taget kan väl vara ett råd att ta till sig för alla liksom att inse att vissa egenheter kommer med åren och kan drabba oss alla.
Så här ser visan om våra sinnen ut i Olles fina original. Tänk dig små söta barn som sjunger, pekar på ögon, öron, näsa...De har god balans, klara, rena sångröster, är glada och bekymmerslösa, ivriga och lekfulla. Kan du se dem, höra dem? Så många gånger jag sjungit den visan med mina ungar i skolan och i de olika barnkörer jag varit ledare för. När man är liten är det så självklart att alla sinnen ska finnas och fungera.
Mina fem sinnen Olle Widestrand (Smått o gott)
Med mina ögon kan jag se på ängens blommor.
Med mina öron kan jag höra vindens sus.
Med mina händer tar jag reda på hur alla saker känns
Och med min näsa luktar jag mig till att bullarna har bränts
Och om jag sen vill smaka något riktigt gott,
Så blir det mammas fina blåbärskompott!
Så går åren - plötsligt är man äldre, senior, pensionär, årsrik - vad man än väljer att kalla sig. Nu blir innehållet i den fina visan plötsligt lite parodiskt och fånigt. Det visar sig nämligen tyvärr att texten inte längre stämmer! Syn, hörsel, balans, rörelse, ork... Vad var det som hände? Varför gick det så fort? Var det så här det skulle bli? Nu har den lilla visan fått en ny dimension, i alla fall för mig och jag får lägga till tankar på de olika hjälpmedel som kommer att behövas i en snar framtid - om de inte redan är aktuella. Så här ser det ut för mig - men ännu ingen rollator i alla fall! Hur känner du för att åldras?
Olles visa gillar jag trots allt fortfarande!
Birgitta-äldreversionen:
Med mina ögon kan jag se på ängens blommor.
(Starropererad, glaukom, ögondroppar 2ggr/dag)
Med mina öron kan jag höra vindens sus.
(Med hjälp av dubbla hörapparater och fungerande batterier)
Med mina händer tar jag reda på hur alla saker känns
(Kan vara svårt ibland när man darrar pga av tremor)
Och med min näsa luktar jag mig till att bullarna har bränts
(Allergisk rinnsnuva, näsdroppar dagligen)
Och om jag sen vill smaka något riktigt gott,
(Efter tandimplantat går det utmärkt att tugga)
Så blir det mammas fina blåbärskompott!
(Allergisk mot vissa födoämnen, vet inte vilka)
(Men att tala och sjunga - också ett sinne??)
Här finns en länk till musiken.... 