Birgitta Bäckström Barnvisor Läromedel Blogg

  

 

Kackel i hönsgården 

2020-04-20

 

Lilla hönan som ville flyga av Birgitta Bäckström

                            

Det var en gång en liten hönsgård på landet.

I hönsgården fanns fyra hönor.

De gick där i sin hönsgård, dag efter dag, år efter år, i alla

väder.

De sprätte med fötterna, lade sina ägg, skrockade åt

varandra och var väl i stort sett nöjda med tillvaron.

De visste ju inte bättre.

                     

De pickade sina frön och en och annan gång

fick de en liten godbit som förgyllde tillvaron en smula.

Ibland hände det att tuppen i granngården kom på besök.

Då sträckte de på sig, sprätte lite extra glatt med klorna

och putsade sina fjädrar för att göra ett gott intryck.

                     

Men minsta hönan tyckte att livet blev lite trist och

enformigt.

Den ena dagen var den andra lik i en oändlig rad.

Hon tänkte: - Är detta allt jag ska få ut av mitt arma hönsliv?

Blir det aldrig mer än så här?

Är det här allt...?

                     

Hon såg en flock svanar komma flygande över

hönsgården.

De svävade så elegant och majestätiskt mot den dunkelblå

kvällshimlen.

Med kraftiga vingslag strävade de bort mot kyrkan i byn.

Hönan tittade förundrat på dem.

                     

-Vilken kraft! tänkte hon.

-Vilken lycka att få sväva fritt, att få se och uppleva nya

saker!

Med ens bestämde hon sig för att försöka förändra sitt

enformiga liv.

-Jag ska utveckla mig och få nya idéer i min trista tillvaro!

Jag ska lära mig att flyga som svanarna! tänkte hon.

 

Hon började genast träna.

Hon gjorde kraftiga avstamp från den smutsiga marken,

täckt av fröskal, småsten och lerpölar.

Hon flaxade med vingarna och försökte lyfta.

Hon gjorde springande ansats, men höjdes bara obetydligt

från marken och landade klumpigt igen.

Hon kämpade envist vidare,

övertygad om att hon så småningom skulle lyckas.

Hon SKULLE lära sig att flyga!

                     

De andra hönorna tittade förvånat på hennes förtvivlade

ansträngningar.

De tyckte att hon såg lite löjlig ut med sina klumpiga hopp,

flaxande vingar och sneda landningar.

De skrattade i smyg och sa:- Vi låter henne hållas.

Så länge hon inte stör oss eller tvingar oss att göra

likadant, så får hon gärna fortsätta.

Hon tröttnar nog snart.

                     

En dag hände plötsligt något i hönsgården.

Den lilla hönan hade kommit på en annorlunda teknik,

som gav henne luft under vingarna.

Genom att samordna avstamp och vingslag på ett speciellt

sätt, lyckades hon lyfta rakt upp i skyn.

När hon väl kommit upp i luften, gick resten av bara

farten.

HON KUNDE FLYGA!!

Det var en otrolig känsla, som fick hennes arma lilla

hönshjärta att slå volter i bröstet på henne.

Med några kraftiga vingslag fördes hon ännu högre upp,

högt över hönsgården och bort över byn.

                     

Hon gjorde en sväng ner mot sjön,

där svanarna vilade i vassruggarna.

Förvånat tittade de upp mot den flygande hönan

och de ropade glatt mot henne: -Där ser du vad man kan,

bara man vill! Om man bara kämpar kan det man trodde

skulle vara omöjligt bli möjligt!

                     

Hönan tog en tur över byn.

Hon kände sig yr av lycka.

Aldrig hade hon trott att det skulle vara en så fantastisk

känsla att sväva så lätt och elegant.

Så vackert allt var här från ovan!

Hon ville dela med sig av sin lycka till de andra hönorna.

De skulle bara veta....

                     

Hon återvände till hönsgården, utmattad av ansträngning,

men ivrig att berätta vad hon upplevt.

De andra hönorna stod otåligt väntande,

när hon landade med en duns.

                     

-Vad har du nu hittat på? sa de misstänksamt och en aning

irriterat.

-Varför håller du på med sån´t här trams?

Vad ska det vara bra för?

-Å, ni skulle bara veta hur det känns!

Jag har lärt mig något som gett mitt liv en helt ny mening!

Jag känner mig lycklig och nöjd.

Tänk om ni kunde dela min glädje!

Jag visar gärna hur man gör,

så kan vi flyga tillsammans.

Hönorna sa:- Sån´t trams är vi inte intresserade av!

Vi har det bra som vi har det.

Så länge du inte stör oss, kan du få hålla på,

men egentligen är det inte riktigt rätt.

Varför ska du behöva flyga när inte vi andra gör det?

Men bara du inte stör oss så....

                     

Runt hönsgården hade det nu börjat samlas folk.

Det var barn och det var vuxna.

De hade hört talas om att det i hönsgården fanns en höna

som var ovanligt duktig på att flyga.

Nu kom de för att titta på henne.

Antalet nyfikna ökade för var dag.   

Hönan gjorde små luftturer för att förnöja åskådarna.

Hon fick applåder och beröm och hon kände sig väldigt

nöjd och glad.

Inte så mycket över berömmet och applåderna,

som över att hon utvecklats som höna.

Hon hade fått en större mening med sitt liv.

Hon hade kämpat och hon hade nått sitt mål - hon kunde

flyga!

 

Nu började de andra hönorna att diskutera med varandra.

De hade alltid haft det så lugnt och skönt i sin hönsgård.

Så kom en viktig liten höna med tokiga idéer

och ställde till oro och irritation bland dem alla!

Nog för att det var trevligt med lite omväxling kanske, men

ändå....!

 

Det här gick för långt!

Hon fick en massa onödig uppmärksamhet

och det störde deras viktiga ruvande.

Det skapade konflikter, tyckte de.

Därför enades de om att kalla på tuppen i granngården.

Han skulle komma och hjälpa dem.

                     

Så kom tuppen till hönsgården.

Han bad att få tala med den lilla hönan.

De andra hönorna kastade menande blickar på varandra.

Nu skulle det nog bli ordning och reda igen.

                     

Tuppen sa: -Ja, du lilla höna.

Nog tycker jag att det är roligt med en höna,

som visar att hon kan göra något mer än bara värpa och

kackla.

Jag har själv sett hur utmärkt bra du flyger.

Man kan inte tro ett du är en vanlig liten höna,

när man ser dig glidflyga över skogen.

Men du måste förstå de andra hönorna också.

De tycker att du har blivit för duktig.

Det måste kännas lite jobbigt, det förstår du nog.

Det är viktigt att de känner att ingen är duktigare än

någon annan.

Därför måste jag tyvärr be dig att sluta med dina flygturer.

Då blir det lite bättre rättvisa här i hönsgården.

 

Jag måste också klippa dina vingar en aning.

Det har vi kommit överens om, de andra hönorna och jag.

Så talade tuppen och gick sedan sin väg.

                     

Den lilla hönan fick sina vingpennor klippta.

Vad annat kunde hon göra än att finna sig i behandlingen?

Inte kunde hon flytta någon annanstans heller.

Hönor som var annorlunda var säkert inte välkomna i

andra hönsgårdar, tänkte hon.

Nu var rättvisa skipad mellan hönorna.

                     

Så gick hon där i lorten igen, sprätte med klorna,

pickade frön och letade efter daggmaskar.

Det hände fortfarande att folk kom till hönsgården

för att titta på den flygande hönan.

Men de ledsnade snart, när de förstod att hon inte skulle

visa sig.

De andra hönorna hade nu börjat vänja sig vid

uppmärksamheten och hade ett visst nöje av omväxlingen

som bjöds i den enformiga vardagen.  De kände sig snälla

och vänliga den dag de sa till den lilla hönan:

- Du kan väl ta en liten flygtur idag?

Folk står ju och väntar.

Du behöver kanske inte flyga så högt?

Förresten skulle du väl kunna lära oss att flyga också?

Du sa ju att det var så fantastiskt!

Då skulle vi kunna flyga tillsammans och ha trevligt.

Visa oss hur man gör!

                     

-Nej, sa den lilla hönan sorgset.

Nu kan jag inte flyga mer.

Nu har jag fått mina vingar klippta.

Vill ni lära er att flyga, får ni lära er själva, precis som jag gjorde.               

Och så gick hon in i hönshuset och la sig i sitt rede,

mätt, trött - och lite ledsen.

Där låg hon nu i halvdunklet och hörde på avstånd

de andra hönornas kacklande.

Att det var flygteknik de diskuterade visste hon,

men det bekymrade henne inte.        

                     

Plötsligt fångades hennes uppmärksamhet av ett helt

annat ljud.

Alldeles utanför den lilla fönstergluggen satt en liten fågel,

så grå och färglös, med en liten rostfläck på bröstet.

Men så den sjöng!!

Hönan lyssnade förundrat.

Sången fyllde hennes hjärta med en stor lycka.

                     

Hon steg ut ur sitt rede, stod som förtrollad

och bara lyssnade till den underbara sången.

Så med ens fattade hon sitt beslut.

-Kan du lilla fågel sjunga så vackert,

så borde jag också kunna lära mig! tänkte hon.

Om man bara kämpar så kan det man trodde skulle

vara omöjligt bli möjligt. Det var så svanarna hade

sagt den gången för länge sedan.

 

Hennes bröst fylldes av lycka och glädje,

hennes kraft och vilja vände tillbaka

och hon började försiktigt kackla för sig själv.

Svagt, osäkert, trevande i början,

men strax mer övertygande och kraftfullt.

Det lät faktiskt riktigt vackert!

                     

-Jag känner att det här ska lyckas, tänkte hönan.

- Mitt liv börjar få en ny mening!

Min livsglädje börjar återvända!

KA KA KA CARMEN !!

Här kommer jag!!

Där  ute hördes tunga dunsar på backen.              

 

Carmen är en känd opera.

Huvudpersonen Carmen är en kvinna som sjunger mycket vackert.

Sagan handlar om hönor i en hönsgård. Den handlar om avundsjuka och misstänksamhet. Sagan kunde lika gärna handla om människor, för så här gör människor ibland mot varandra. Jag vet, för jag har varit med om samma sak som den lilla hönan.....     Författaren.

Epilog: Hönshuset är numera ett gruppboende, två av hönorna är sen länge döda och den tredje har fått uppdrag som tupp i en annan hönsgård. Den lilla hönan hittade ny glädje i livet och lyckades med det mesta hon föresatte sig, tack vare sin envishet. 

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)