När jag var tretton år bodde jag i Kvänum, ett litet samhälle i Västergötland där min pappa var distriktsveterinär. Här fanns ingen tandläkare. Vi ungar fick ta tåget till Vara för att besöka Folktandvården. Jag var dessvärre begåvad med väldigt dåliga tänder. Tandläkaren i Vindeln där jag bott tidigare, hade roat sig med att borra upp alla småhål och fylla dem med kolsvart amalgam. Nu skulle jag till Vara för kontroll. Tandläkare Bengtsson var känd som en snäll farbror, men hans fru Daga, som också var tandläkare, var ökänd och jag var livrädd att få henne. Där hade jag tur och fick den förstående och pedagogiske lagom runde och lite rödlätte, gladlynte man, som jag lärde mig att uppskatta under flera års återkommande besök. Jag var tretton år, som sagt, det var fredagen den trettonde mars 1954 - och jag hade TRETTON hål!! Då förstod jag att fredagen den trettonde måste vara min olycksdag, en dag jag skulle akta mig för!

Ända tills fredagen den trettonde oktober 1989.

Då hävdes olyckstalet!! Vad som hände då ska jag berätta senare i min blogg, där jag nu lägger skolan på hyllan tills vidare. Välkommen tillbaka, om du vill följa mina små och lite större musikminnen istället. Kan tillägga att jag minns att tandläkaren gnolade mysigt medan han lagade mina tänder...apropå musikminne.