9 januari, GUNNAR har namnsdag.
Min pappa hette Gunnar, min bror och min äldste son heter Gunnar som andranamn. Och jag....
När jag föddes önskade min stolte far att jag skulle döpas till Ulla Birgitta GUNNARSdotter. Jag är glad för det namnet han gav mig. Då kunde jag själv välja att ta det som mitt efternamn som vuxen, tänkte han nog. Det gjorde jag inte, men Gunnarsdotter har alltid funnits kvar i min folkbokföring. Ibland har namnet förkortats till G.dtr, något som vid några tillfällen uppfattats som gymnastikdirektör! Hoppsan!
Min pappa Gunnar fick sorgligt nog aldrig uppleva resultatet av min roliga hobby musiken - han som själv älskade musik, men så sällan fick tid att lyssna och njuta. Han hade ett slitsamt yrke som distriktsveterinär, med ofta långa utryckningar till sjuka djur på bondgårdar oavsett väder och tidpunkt på dygnet. Men jag har ett svagt minne av att han ibland sjöng bakom ratten när jag som barn fick följa med på sjukresor. Han gav mig spontant mitt första lilla dragspel när vi passerade ett skyltfönster i Lysekil där det stod. Jag var 9-10 år och lärde mig snabbt att spela små enkla melodier. Några år senare uppmuntrade pappa mitt musicerande ytterligare, då jag fick köpa ett större begagnat dragspel. Det har jag kvar men "lillan" har gått i arv till yngsta barnbarnet.
Pappas mamma, min farmor född 1875, lär ha varit mycket musikalisk. Det berättas att hon fick sjunga solo i kyrkan vid förrförra sekelskiftet 18-1900. Farmor gifte sig ung med min blivande farfar och hon blev så småningom mamma till sju barn. Hon sjöng mycket med barnen och hon spelade dansmusik när de hade fester, berättade en av hennes söner i sin släktkrönika.
Att hon spelade piano minns jag mycket väl. Hennes svarta piano hade klaviaturen täckt av en lång, vackert broderad yllelöpare som skydd. När jag som barn försiktigt vek undan tyget och klinkade på tangenterna, fick jag en sträng blick av farmor. Men så spelade hon med sina darriga händer musik som varit populär i hennes ungdom, kan det ha varit "jungfruns bön", tro?
Pappa Gunnar lärde sig att spela lite fiol och lite mandolin som ung. Duktig blev han aldrig, men när mamma många år senare satt vid pianot och spelade, hände det att pappa tog fram fiolen eller mandolinen och försökte haka på. Noter kunde han inte, men ett gott gehör hade han. Här har han smugit undan i källaren och övar för sig själv.
Jag är ganska säker på att pappa skulle ha uppskattat att lyssna på mina barnvisor. Han skulle ha varit glad att se alla sånghäften och noter med mitt namn på och han skulle stolt ha berättat för andra om alla stipendier jag tilldelats.
Kära pappa Gunnar - jag tänker ofta på dig och kan höra din röst när du sjunger "Du klagar men du klagar dumt..." en visa du älskade att sjunga, men bara när du fått ett glas vin eller två - för du var egentligen ganska blyg. Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström framförde visan på konsert och i TV för några år sen. Grattis på namnsdagen älskade pappa!