Tänk så bra det var innan det blev som det blev!

         Vi visste vad som gällde. När terminen var slut fick vi betyg, det var självklart. Redan på vårterminen i första klass skulle vi utvärderas. Hade vi gjort vårt bästa? Hade vi lytt vår lärare, uppfört oss som det förväntades av oss, gjort våra läxor och kommit i tid? Nästa termin kunde vi belönas med ett litet plus eller förmanas med ett minus efter det satta betyget Ba eller AB. B? gav hopp om att rätta till och få godkänt och AB+ gav lite extra glädjehicka. Betygsboken följde med under åren och skulle uppvisas och få pappas eller mammas namnteckning.

                 Högre upp i klasserna kunde det dimpa ner en förvarning på en lapp till hemmet att allt inte var riktigt som det skulle. Lappen skulle naturligtvis skrivas under av målsman och återlämnas till klassföreståndaren. Detta hände mig en gång som jag minns, då gällde det matte - ett ämne som jag så småningom lämnade därhän, då jag inriktade mig på språklig gren i gymnasiet.Efter "varningen"  kunde man få lite tid att rätta till bristerna och därmed få chans till ett bättre betyg. Mitt mattebetyg slutade på knappt godkänt...

      Jag kan inte minnas att jag hade någon ångest eller kände någon stress för betygen. Jag var en medelmåtta i skolan, förväntningarna på mig var bara att jag skulle göra mitt bästa och se till att bli uppflyttad till nästa klass. Jo, för så var det - räckte inte betygen till, kunde man få gå om klassen, bli "kvarsittare" och försöka bättra sig, kanske mogna till och ta större eget ansvar. Jag tror det var mest killar som råkade ut för detta - bevisa motsatsen den som kan. Flickorna var nog i allmänhet redan då mer mogna och ansvarsfulla. Det måste ha kostat skolan och föräldrarna en hel del att låta elever gå om en klass. Den välkände skribenten och kåsören "Kar de Mumma" skildrade detta fenomen i sin populära bok och film "Två år i varje klass".

Speciallärare var ännu inte uppfunna. Ville man förkovra sig fick föräldrarna betala extralektioner, något inte alla hade råd med. 

         Men detta var längesen. Nu är det här med betyg i skolan en ständig diskussion. För eller emot? När? Hur? Varför? En kommun bestämmer si, en annan så. Somliga tror att betygen sporrar, andra att betygen kränker, stressar och kväver lusten att lära.

        Man har bytt betygsystem flera gånger sen jag blev färdig lärare på 60-talet. Då skulle man sätta betyg från tredje klass och det var sifferbetyg som gällde, 1-5. Hur många av varje sort som fick sättas i en grupp skulle statistiken bestämma. De flesta SKULLE ha en trea, medel, eftersom de då visat att de uppfyllt kraven på vad de behövde kunna för årskursen. En femma var bevis på att man varit extra ambitiös och intresserad och ettan sa allt om nivån på kunskaperna i just det ämnet. Jag hade läst pedagogik och lite statistik i Uppsala och tyckte betygsättandet var både spännande och intressant.

       Att vara rättvis var inte så svårt. Som klasslärare hade man väldigt goda förutsättningar att lära känna sina elever och följa upp deras utveckling. Men arma lärare som nu för tiden ska läsa alla regler och förordningar som gäller för bedömning av eleverna. Kanske är de mentorer eller klasslärare för ett mycket stort antal elever, som de ska bedöma. Det är inte bara kunskap man ska mäta utan elevernas resonemang och tankar innan de kommit fram till sina resultat.

      Nu läser vi allt oftare om hot mot lärare, krav från föräldrar och trakasserier på nätet när det gäller betygsättningen. En skrämmande utveckling! 

      Diskussionen fortsätter om hur betygen ska ges och hur de ska se ut och framför allt hur de ska användas inför högre utbildningar. Ack ja, han hade så rätt, Alf Henrikson:

"Det var som det var tills det blev som det blev.

Det blir som det blir när det är som det är.

Det är som det är tills det blir som det blir.

Faran är att det blir som det var."