Precis som jag, älskade mamma att skriva. Hon hade lärt sig stenografi-och maskinskrivning i sin ungdom och var en fena på att skriva snabbt. Så lärde jag henne ordbehandling på datorn och då överförde hon sina nedskrivna minnen till texter som jag kunde redigera om det behövdes. 

 

Här lägger jag in en liten del av hennes berättelse om sin barndom i stadsdelen Hjorthagen i Stockholm. Tidiga minnen med detaljer, personer, namn och händelser. Ända tills mamma dog, hade hon klara minnen av det mesta och hon hängde med i allt som hände, trots nedsatt syn och hörsel. 

 

                          MAMMAS MINNEN FRÅN BARNDOMEN: 

                            

 

Brita berättar:  "....Det var två stora rum och ett mycket stort kök. Mormor bodde i den s.k. matsalen, där satte vi in en säng varje kväll. Det var inte roligt för henne och efter några år hyrde hon ett rum i närheten, men var hos oss hela dagarna och hjälpte till i affären ibland.

Köket var mycket hemtrevligt, ett riktigt Carl-Larssonkök, med rödmålade möbler och mycket koppar på hyllor och väggar.  Där samlades alla kring bordet på kvällarna. Det fanns varken radio eller TV på den tiden, så vi ägnade kvällarna åt att spela diverse spel, ”FIA” t ex var mycket populärt. Mamma däremot satt för det mesta och handarbetade.

Vi var alltid många kring bordet, tjänstefolk och någon granne som tittade in. I köket stod också ett stort rödmålat skåp, där jag och sedermera min lillebror fick ha våra leksaker. Köket var barnkammare, syrum, matrum, sällskapsrum, ja det trivsamma köket med de blankpolerade koppar-kastrullerna på hyllorna är för alltid etsat i mitt minne.

Köket fick även tjänstgöra som badrum. På lördagskvällen skulle min bror och jag bada. Då värmdes en stor gryta med vatten på vedspisen, en stor balja togs in och mamma skrubbade oss. Rena flanellnattlinnen hängde till värmning över spisen. De var vita med dekor av röd kråkspark. Så skönt det var att krypa in i dem efter badet och så sitta i mammas eller mormors knä vid köksbordet och dricka varm choklad innan vi kröp till kojs.

I vår trappuppgång bodde två familjer till. I lägenheten ovanför bodde familjen Andersson med två halvvuxna döttrar Astrid och Annie. Tant och farbror ”Anda” var snälla och barnkära och de tyckte mycket om att jag kom upp och hälsade på. Jag brukade knacka i röret vid vattenledningen och ropa: ”Astrid och Annid, får jag komma till er?” Då svarade de däruppe: ”Ja, det får du”. Det var så lyhört. Skratten ekade och det hördes ner till oss när jag var där uppe.

Jag sa visst många  roliga saker och var mycket pratsam, fast jag inte kunde prata rent ännu. När mamma tyckte att jag borde komma ner, knackade hon i röret. När jag kom ner frågade jag mamma varför vi inte hade såna där ljud för oss när vi ätit som tant och farbror ”Anda” hade. De rapade nämligen högt och ljudligt efter varje måltid och så skrattade de åt den som rapade värst.

Farbror ”Anda” arbetade i Kol och Koks och han var svart varje kväll när han kom hem. Hur han lyckades bli ren är för mig en gåta, men han var alltid ren och prydlig hemma. Tant ”Anda” sydde litet åt folk. Jag minns att hon hade iskalla fingrar när hon skulle prova på mig. 

Jag svor ganska mycket i treårsåldern. Det hade jag lärt mig på gården av de andra barnen, ett ofog som mormor tog ur mig så småningom. Hon sa att jag fick en svart fläck på tungan varje gång jag sa ett fult ord och om tungan blev alldeles svart skulle den trilla ur munnen på mig. Jag blev förskräckt och visade mormor tungan var kväll. Det blev färre och färre fläckar och till slut kunde mormor konstatera att jag inte svurit alls den dagen. Att man kunde räcka ut tungan och titta sig i spegeln begrep jag inte. Nu slapp jag på detta viset smäll på stjärten, som pappa hotat med.

Bredvid Anderssons bodde Janssons i ett enda rum med spis, s.k. spiselrum. Jeremias var stenhuggare och puckelryggig och nog ganska elak. Men han gjorde ingen förnär, bara han fick vara ifred. Han och hans fru Tekla kom från Roslagen. Hon var gladlynt och pratsam och hade nog varit grann i sin ungdom. De hade en lång stilig son, Ture, som arbetade till sjöss och hälsade på dem ibland. De var nog ingen som trodde att Jeremias var far till Ture. Tekla gick i hjälphus och hjälpte till mycket hos oss vid storstädning, mangling m.m. Jag tyckte mycket om tant Jansson. Hon var alltid så snäll mot mig och vår familj. Men hon kunde vara mycket skarp mot andra och hade en vass och farlig tunga. Jeremias hade en hobby här i livet: sin kolonilott, där han hade rena paradiset och odlade blommor och grönsaker som man knappt sett maken till. Där hade han en liten stuga och där fick han också sluta sina dagar, man fann honom liggande död i stugan. "