30 oktober 1993 Ett härligt musikminne
Sveriges äldsta musikförlag Gehrmans firar 100 år med stor fest och konsert i Vasamuséet. Jag har fått inbjudan! Ska jag våga vara med, som en ”katt bland hermelinerna”, okänd skapare av musik för barn och inte alls etablerad?
Jo, jag vill och törs och får flera härliga upplevelser och minnen med mig hem.
Reser ensam med tåget till Stockholm, tar in på hotell, besöker förlaget ett par timmar och får en intressant guidad rundvandring bland noter och böcker högt och lågt. Där på en hylla bland orkesterverk och kyrkomusik ligger mina böcker med barnvisor, Hej på dej skolan och Här kommer jag!! Jag blir glad och stolt. (Fler böcker är på väg till hyllan...)
På kvällen anordnas festkonsert på Vasamuséet med 225 inbjudna gäster. I gästlistan finns en mängd kända namn på musikskapare, musiker, textförfattare, förlagsfolk. Vi sitter på bänkrader under fartygets för efter att ha mötts av marschaller och brassmusik utanför entrén. Förlagschefen Kettil Skarby hälsar välkommen. En stor orkester spelar musik av olika kända kompositörer ur förlagets katalog. Allt är mycket högtidligt, spännande och annorlunda med doften av tjära som extra krydda i den dunkla miljön runt fartyget.
Efter konserten serveras supé vid 23 bord benämnda efter olika svenska kompositörer. Jag är placerad vid bord Körling. Felix Körling skrev barnmusik och hans musik finns utgiven av förlaget. Bordets värdinna Inger Nilsson har tagit väl hand om mig tidigare på dagen och nu hamnar vi vid samma bord, det känns tryggt. God mat, trevlig samvaro, musikunderhållning och humoristisk allsång skriven av Alf Henrikson, som är en av de celebra gästerna.
En festlig och annorlunda dag är så småningom slut och jag tar en taxi till hotellet, nöjd och lite mallig att jag vågade vara med om detta unika.
Dagen efter väntar en helt annan slags upplevelse, som kommer att sätta lite extra guldkant på min Stockholmsresa...
Söndag förmiddag. Efter god frukost på hotellet checkar jag ut, men har ingen lust att dra på stan med min väska tills tåget ska gå. Djurgården lockar, som alltid när jag är i Stockholm. Här brukade mormor och jag promenera och mamma och jag likaså. Nu tar jag 47:an och frågar den unge chauffören om det är OK att jag åker med i väntan på mitt tåg 12.30. Sätter mig bekvämt tillrätta med väskan vid mina fötter. Ser chauffören i backspegeln. Han ser ut att vara runt 25, blond med vänliga blå ögon och ett leende på läpparna.
Tio minuters rast och lite småprat med chauffören vid ändhållplatsen på Djurgården. Jag hinner njuta av miljön och blicka upp mot Waldemarsudde på höjden. Sen åker vi in mot stan igen. Folk kliver på och av, men jag hänger med. Han ”lotsar” mig genom sta´n, med en glad blick i backspegeln berättar han på vacker finlandssvenska var vi befinner oss. Vid Karolinska har han fikapaus. –”Vill du ha lite kaffe? Det finns en automat här.”
Han måste få vara ifred, jag tackar nej och sitter kvar i bussen. Efter en kort stund kommer han med två kaffemuggar i händerna. –”Jag tog i lite mjölk, tänkte att du nog ville ha det...” Det ville jag – hur kunde han veta - men jag fick inte betala! Kaffet värmde på flera sätt...
Vid Centralen hör jag i högtalaren: -" Centralen nästa! Avstigande för vidare resa mot Skövde! Lycka till på resan!” Ett stort leende i backspegeln.
Jag går snabbt av, skyndar mig till framdörren, stiger på och stoppar en hundralapp i hans hand och tackar för den trevliga åkturen. Han ler, tackar och åker vidare, mot Djurgården igen...
En liten solskenshistoria som fastnat för alltid i mitt minne.
