Birgitta Bäckström: Visor för barn och vuxna, läromedel, blogg

Varför ville jag bli lärare?

2019-06-30

1948 började jag skolan.

Min fröken i småskolan i Vindeln i Västerbotten minns jag bara som en stram, äldre dam med runda glasögon och grått åtstramat hår. Jag har ett skolkort från första klass där jag kan se mig själv som en rädd liten unge. Fröken står bakom oss små elever och bevakar oss som en hök. Var det så jag uppfattade henne? Jag var mycket blyg och säkert ängslig och ovan att vistas i grupp. Att storebror fanns i skolan minns jag inte att jag hade någon glädje eller någon nytta av. Men kanske var det så.

Första klass

Fanns det en tramporgel i klassrummet? Sjöng vi någonsin? Spelade vi teater eller små sketcher? Hade vi föräldrabesök i klassen? Trivdes jag i skolan? Fick jag någonsin beröm eller uppmuntran? Var fröken snäll eller glad? Jag minns inte. Det märkliga är att jag minns ingenting från de här första åren i skolan. Har jag förträngt det?

Ett par kilometer skulle jag ta mig till skolan med spark på vintern eller till fots, senare med cykel. Mina minnen lutar sig emot gamla foton, t.ex. det som pappa tog vid en skidtävling då jag har nummerlapp på bröstet och skidbyxor och pjäxor. Annars var det kjol som gällde, livstycke och stickiga strumpor som hölls uppe med strumpeband. Yllebyxor gällde på vintern för att skyla mellanrummet mellan strumporna och underbyxorna. Man fick inte bli kall!

               Skidtävling

Rasterna tillbringades ibland på skolhusets baksida. Där fanns skolans vedförråd, stora stockar, som man kunde sitta på. Jag har faktiskt ett minne från en olycksdag. Jag hade på mig en ny kjol i mjukt rutigt ylle, som mamma sytt. Jag var så fin och stolt över nya kjolen! På rasten satt jag på vedstapeln bakom skolan och när jag steg ner hade en liten kvist hakat fast i min fina kjol. En stor reva blev det i kjolen och jag minns hur förtvivlad jag var när jag kom hem och visade mamma. Hon lyckades nog laga revan någorlunda snyggt, men minnet lever kvar.

Sillen minns jag också... stekt salt sill i matbespisningen för små barn! Det hade jag aldrig ätit förut. Nej, jag kunde inte äta upp, men tvingades sitta kvar med min tallrik när de andra gick ut på rast. Tårarna rann och sillen blev ännu saltare. Sen dess har jag aldrig kunnat äta stekt salt sill - hur gärna min make än önskat få det på bordet. 

...och vaccinationerna. Doktorn med hårda kalla händer som stack in sprutan i ryggen utan pardon eller empati med en gråtande unge. 

Jag minns också den elaka pojken i klassen som retade mig för mina "bruna hundögon". Han mobbade andra än mig, var elak och hårdhänt. 

Varför minns jag bara de tråkiga händelserna? Ville jag bli lärare för att i någon mån kompensera min skolstart och försöka ge mina elever positiva och glada minnen? Har jag lyckats med detta? Det kan bara barnen svara på. Jag visste tidigt att det var lärare jag ville bli. Det står i mina gamla dagböcker från skoltiden som tonåring.

Blev mitt lärarliv så som jag hoppades? Jag tror det blev bättre och jag har aldrig ångrat mitt val!

 

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)