Birgitta Bäckström: Visor för barn och vuxna, läromedel, blogg

Hönan - det var jag!

2020-06-13

Den lilla hönan i historien jag berättade om i "Kackel i hönsgården" tidigare, det var alltså jag.

 

   Det var i mitten av 80-talet. Under en längre tid hade vi i min lilla skola med 50 elever och fyra lärare arbetat med ett musikprojekt. Vi hade involverat alla barn i skolan åk 1-3 och vi hade haft samarbete med en orkester bestående av sju yrkesmusiker. Vi fick en ringa summa pengar att använda för vårt projekt. Det skulle räcka till orkester, lite klädhyra och tryck av programblad. Någon extra ersättning för utökat arbete för oss lärare ingick inte. "Vi hade ju så trevligt..."

   Inte ens den studiedag vi bad att få använda för vår planering beviljades. Hur många timmar jag för egen del lade ner kunde jag inte ens räkna ut. Kvällar, helger - leta fakta, söka sånger, musikstycken, dansförslag, planera roller, kläder, grupper, program, uppställning på scenen, inbjudningar, övningstider, klädhyra, dekor, info till föräldrar...Ja, dessutom den vanliga undervisningen, förstås. Men jag hade verkligen roligt! Jag kunde se framför mig hur bra det skulle bli! 

   Från början var mina kolleger positiva och samarbetsvilliga, men så småningom blev det allt svårare att få med dem "på tåget". Vi hade delat upp arbetsuppgifterna och veckoplaneringen mellan oss fyra kolleger, men det slutade ofta med att jag fick ta över, då annat kommit emellan eller tiden inte funnits eller de glömt bort..."-Var det idag...?"  Följden blev att jag till slut var den som drev på det mesta i projektet och fick ansvaret för kontakter med musikerna, vaktmästaren, föräldrarna. Vi hade en tidsplan som skulle klaffa. Musikerna var bokade för våra program.

   Arbetet fortgick under mer än en termin, med sånger, danser, fakta, bild, klädsel, presentationer och utställning. Det skulle leda fram till föreställningar för föräldrar och andra skolor under vårterminen. Vaktmästaren hjälpte oss att ordna praktiskt i den kombinerade mat- och gymnastiksalen.

 

ork.

 

   Resultatet blev mycket bra, Musik i 300 år, om Bach, Bellman, Mozart, Beethoven, Schubert, Grieg och Taube. Sånger, musikstycken, menuettdans i hyrda krinoliner, trolldans till musik av Grieg, Rönnerdahl i nattskjorta och blomsterkrans i håret...Vi hade flera framträdanden för publik.  

   Det blev tidningsintervjuer, lokalradio, lokalTV, kulturnämnden, föräldrar... mycken positiv uppmärksamhet. Barnen var  nöjda, glada och stolta. Kollegerna ville slippa bli intervjuade,"det gör du så bra, Birgitta" sa de.

   Jag berättade alltid att det varit ett samarbete mellan oss alla. Men mitt namn nämndes ändå oftast i sammanhangen. När skolan fick en stor bukett rosor som tack för fint jobb, började jag dela upp buketten i fyra buntar, en till oss alla. Då fräste en kollega ironiskt: "Ta hela buketten du! Det är ju ändå du som har gjort allt jobb!" De andra två kollegerna invände inte. Jag förstod ingenting! Det kom så oväntat och aggressivt. 

   Det blev en mycket spänd stämning i skolan efter detta utbrott. Jag blev otroligt ledsen och glädjen över vårt fina arbete och våra lyckade konserter förbyttes i besvikelse.

   Efterarbetet visade att barnen var väldigt nöjda, att de hade lärt sig mycket både om musik, kompositörer och samarbete över åldrarna. De var ivriga att skriva tackbrev till musikerna vi samarbetat med och de kom med förslag på nya projekt. Jag fick uppmuntrande brev från nöjda föräldrar, brev som värmde och lyfte mig.

   Men mina kolleger vände mig ryggen och frös ut mig under en lång tid. De talade med rektor, som i sin tur påpekade att jag tagit alltför mycket plats. Visst, jag insåg att det stämde, men jag var motorn och eldsjälen i det hela och ju mer som lades på mig desto mer laddad och ivrig blev jag. Vi måste ju slutföra vårt projekt! Det var oftast till mig barnen kom och frågade: "När ska vi öva igen? Vilka ska dansa? Får jag vara fjäril? troll?" etc. Klart att mina kolleger såg och hörde detta. De blev förstås avundsjuka - det skulle jag också ha blivit om mina elever gick till en annan lärare med förtroenden och frågor.

   Nåväl, vi blev så småningom sams igen och arbetet i skolan gick vidare. (Många år senare kom en av kollegerna och bad mig om ursäkt för att hon inte varit engagerad i vårt arbete och för att hon burit sig illa åt mot mig.)

   Jag lärde mig en läxa och under en period då jag var ledsen, satt jag hemma vid mitt piano och klinkade förstrött. Det blev små melodier...Det kom ord och texter som passade, jag skrev snabbt ner på ett enkelt sätt det jag ville komma ihåg. Inte med noter, för det har jag aldrig lärt mig, men med långa eller korta streck i olika höjd. Sen kunde jag minnas. Detta var i augusti 1987. Nu insåg jag plötsligt att det fanns ett nytt sätt för mig att få utlopp för min musikaliska energi. Precis som hönan i min berättelse, återfann jag glädjen och kreativiteten. Mina visor började ta form och blev fler och fler.

   Det blev ändå senare under åren många musikprojekt med barnen i skolan och i mina körer trots den här motgången. Jag hade dock lärt mig att antingen får man lyssna in medarbetarna lite bättre eller också får man från början tala om hur man vill att det ska bli och tydligt klargöra vars och ens ansvar.

   Det bästa för min egen del har ändå för det mesta varit att leva efter mottot Ju fler kockar dess sämre soppa - åtminstone när det gäller planering. Det har även gällt i mitt musikskapande, där jag ensam varit upphovskvinna till 99%. Ett par lånade texter är undantagen. Att samarbeta har inte varit min starka sida och mitt kontrollbehov har alltid varit betydande i olika sammanhang, något många fått erfara genom åren.

    "Så gör jag - och det brukar bli sååå bra! (Pippi)

 

tre skepp

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)