... så som jag upplevde det hela.

Den 8 december 1989 tar Sveriges riksdag ett beslut som kommer att få långtgående konsekvenser för den svenska skolan. Beslutet innebär att kommunerna ensamma får ansvar för skolan, främst genom att lärarna ska bli kommunalt anställda.

Nya arbetstidsavtal för skolan presenteras. Göran Persson är utsedd av regeringen (Ingvar Carlsson är statsminister) att genomföra kommunaliseringen av skolan - till varje pris. Övertalning, "mutor", skönsmålningar - allt tycks vara tillåtet. Man kallar det skolutveckling, men det har långt senare visat sig med facit i hand, att det snarare var en utveckling mot avveckling av skolan och läraryrkets status! 

De olika lärarförbunden tävlar om vilka vägar man ska gå och försöker påverka sina medlemmar. LR är emot avtalet, SL med Solveig Paulson som ordförande är positiva. Övriga har ingen talan...

Lärare som är villiga att rösta för det nya avtalet erbjuds högre löner. Vad som kommer att bli följden och krävas i gengäld informeras inte så mycket om, men det märker vi snart.

Jag är en av dem som har farhågor men blir ilsket emotsagd av en kollega, med röda åsikter. Några år senare ber han mig om ursäkt och säger: - "Du hade rätt! Det här trodde jag aldrig skulle bli följden!"

I min skola var vi ytterst tveksamma till det nya avtalet. 28 nov 1996 när vi röstade NEJ, blev vi mer eller mindre utskällda av vår rektor, som dessutom var aktiv i Lärarförbundet. Skulle han behöva skämmas för oss? 

                              Sparat tidningsklipp från-96. 

Avtalet gick igenom i min kommun, 6 NEJ - 19 JA bland skolenheterna. Många var sugna på lite lönepåslag och lät sig övertalas. 

Nu införs arbetsplatsförlagd tid, undervisnings-skyldigheten, USKen, tas bort, lärarens arbetstid blir alltmer flytande och svår att överblicka. Vilka arbetsuppgifter som ingår i arbetet blir otydligt liksom VAR arbetet ska utföras.

Du får inte längre gå hem efter dagens lektioner för att i lugn och ro rätta prov och utvärdera din dag och förbereda för nästa. Detta ska göras i skolan, trots att arbetsplatser saknas.

Man utnyttjar nu varje vrå för fritidsverksamheten, som flyttats in i skolans lokaler - allt för att spara pengar. Dagmammor blir nu alltmer sällsynta - de har för få barn och det blir billigare med större grupper på fritids. 

För mig som klasslärare blir det stor skillnad:

Jag hinner inte avsluta min sista lektion med klassen, förrän klassrummet "invaderas" av nya grupperingar barn som ska ha fritidsverksamhet och samlas på golvet för information.

Arma barn, tänker jag - får de inte ens en "kiss-paus" innan det är dags för nya order och aktiviteter? Själv får jag snabbt samla ihop mina grejor och ta min väska och smyga ut. Men vart ska jag ta vägen?

Ett provisoriskt arbetsrum har skapats i ett klassrum, långbord med  obetydliga skrivytor att delas av flera personalgrupper. Belysning? Telefon? Dator? Nej. Här ska efterarbete med rättning och annat göras.

Börjar med att flytta undan odiskade kaffemuggar. Störs av prat och spring i dörrar. Längtar efter lite lugn och ro en stund.

Tidigare kunde jag sitta vid min kateder och gå igenom barnens arbete i matteböcker och pärmar, sätta upp teckningar på väggarna, ordna böcker och läromedel på hyllor och i skåp, sortera pennor, kritor och annat som hamnat fel, se över trivseln. Klassrummet var i många år nästan mitt andra hem, där jag ville att barnen skulle trivas, ha ordning och reda och känna eget ansvar. Nu är det annat som gäller. Städerskan säger i förtroende att det blivit bedrövligt att städa i röran som uppstår med olika verksamheter och dåligt ansvarstagande.

För skolan i helhet gäller ny dagordning: Diskussionens vågor går höga om omstruktureringar, besparingar, utnyttjande av varje liten vrå i skolan. Personalen börjar kallas personal oavsett vad vi arbetar med. Plötsligt börjar man se ner på utbildning, erfarenhet och kunnande, de äldsta lärarna ifrågasätts och erbjuds pension, de yngre bearbetas och smickras, arbetslag ska utformas, vissa lärare utpekas som bromsklossar och motsträviga, orimliga sparkrav, rektorer premieras för bästa ekonomiska resultat, spara in vikarier, slå ihop grupper med elever, årskurslöst prioriteras, bort med ord som kateder, klass, diagnos, prov, krav, kunskap, dra ner på spec.undervisningen, låt barnen hjälpa varandra, sätt in billigare obehörig personal, dra ner på läromedel, fortbildning och vettiga studiedagar...

På en föreläsning för skolfolk får en fullsatt aula höra:- "Tro inte att du som lärare har lärt dina barn någonting! Det dom kan, har dom lärt sig själva!"

Ett effektivt sätt att nedvärdera läraryrket: Jag behövs inte, vem som helst kan göra mitt jobb, barnen lär sig det dom vill när dom själva vill! Inte konstigt att läraryrkets status rasade efter kommunaliseringen av skolan och allt som följde.

Nu är det nya modeordet flexibilitet och man strävar efter att utjämna grupptillhörigheterna bland barnen. Är man duktig i matte kan man gå till en äldre grupp på mattetimmarna, har man svårt att läsa kan man gå till en yngre etc. Tanken är att man ska lösa alla problem genom att upplösa de fasta grupperna - klasserna. (Jfr löpande bandet i en fabrik.) Istället införs s.k. "spår" med olika poetiska namn eller färgsymboler. "Lotta går i Bläckfisken, gula gruppen."

För att riktigt accentuera det flexibla systemet tar man upp nya dörrar mellan klassrummen, för att barnen enkelt ska kunna förflytta sig till olika undervisningsgrupper. Lågstadielärarna protesterar, barn behöver lugn och arbetsro i fasta grupperingar. "Jag ställer skåp framför dörren!" säger många.

Föräldrar vill veta var barnen hör hemma och vem som har ansvar för kontakten mellan hemmet och skolan. Farmor vill veta om barnbarnet går i 2B när hon ska hälsa på. Att Lotta går i Bläckfisken gul är ett obegripligt faktum.

Vi borde prata om pedagogik och kunskaps-inhämtande, men...

Tidigare hade vi lågstadielärare i de små utspridda skolorna haft regelbundna träffar för inspiration, goda råd och tankeutbyte, ofta årskursvis för tips om läromedel, musikteman etc. Mest handlade det om vårt pedagogiska arbete - blandat med lite fika och skvaller. Det var trevliga och nyttiga träffar under många år och på våra egna initiativ. Dessa trevliga och behövliga träffar upphörde helt efter kommunaliseringen av skolan, med det nya kravet på arbetsplatsförlagd tid (vilket ord!!) och ständiga konferenser totalt utan pedagogiskt innehåll, ibland även på kvällstid.

Föreningen För Flummighetens Fördömande (el. Fördummande) startades av mig och fick flera medlemmar i min skola. Det var naturligtvis på skoj, som en ren protest mot den nästan komiska situationen som rådde i skolan. Hittade nyligen mitt gamla medlemskort i en skrivbords-låda. 

Vem -  vad - var - när - hur ?

Det handlade mest om praktiska lösningar: Vem tar den gruppen, var kan de hålla till, hur löser vi tillsynen, vad gör vi sedan, vem ordnar....? Det pedagogiska arbetet blev mindre viktigt, bara barnen var omhändertagna av någon. Både lokaler och personal utnyttjades maximalt för att spara pengar åt kommunen. 

Nu hade också Fritids och Förskolan flyttat in i skolans lokaler och det var barn överallt, även efter lektionstid. VAR skulle man som lärare få lugn och ro för efterarbetet och planeringen? Hem fick man ju inte gå!

Jag hade 600 steg att gå till mitt eget "kontor" där hemma! I alla år hade jag "bjudit" kommunen på mitt eget arbetsrum, min egen telefon och dator och fått min välbehövliga återhämtning över en kaffekopp innan jag tog itu med det nödvändiga skoljobbet som låg i min väska. I alla år hade jag haft arbetsgivarens förtroende för att jag skötte mitt jobb utan någon form av tvångskommendering. 

Kränkt är ett slitet ord, men i det här sammanhanget passade det perfekt. Jag och många med mig kände att kommunen och arbetsgivaren skolan kränkte oss och tvivlade på vår ärlighet och förmåga att uträtta vårt arbete med barnen. 

Jag började bli arg, besviken och bitter! Jag skrev anonyma insändare om läget i skolan. VEM skulle vågat sätta ut sitt namn!? Vi hade ju individuella löner som påverkades av hur lydiga och solidariska vi var.

Nu är vi framme vid slutet av 90-talet. I flera år har jag haft stora klasser. Jag har utöver egen klass blivit ålagd att ha lektioner med förskolebarn i förberedande undervisning - något som jag inte var utbildad för och inte heller fick fortbildning till. Jag skulle leda olika grupper i "elevens val". med barn från andra klasser och som jag inte kände. Det kunde handla om specialkunskaper inom något ämne, teatergrupp eller engelska eller annat - allt krävde tid för planering, tid som inte gavs. Stressen ökade, sömnen blev lidande, olika åkommor drabbade mig, som hjärtflimmer och yrsel. Jag skulle klara allt, ville inte ge upp men arbetsbördan kändes övermäktig och bristen på återhämtning var påtaglig. 

JAG GICK IN I VÄGGEN ORDENTLIGT VIDBRÄND. Där befann jag mig under några veckor 1998, totalt slut och ledsen. Det tog tid att komma tillbaka och under tiden fick min klass med 26 barn i åk 1-2 en vikarie. Hon hade tidigare arbetat på fastighetsbyrå, men rektor blev av en "vävkompis" till henne försäkrad om att hon var så duktig och trevlig, vilket räckte som merit...

Kompetensen var inte så viktig, det gällde att spara pengar och att barnen fick tillsyn. Men jag var orolig för mina små ettor och ville försöka jobba igen.

När jag efter några veckors vila och efter jullovet återvände till skolan med 50% fortsatt sjukskrivning, hade en annan lärare anställts på min tjänst helt utan min vetskap! Jag fick information om detta när jag själv ringde upp min rektor för att meddela att jag skulle arbeta halvtid. Jag blev naturligtvis både förvånad, arg och t.o.m. benägen att anmäla förfarandet - men facket hade jag inte längre något större förtroende för. Jag bet ihop och gick vidare i flumdimman...

Nu fick jag andra arbetsuppgifter, blev tillsagd att hämta alla mina grejor ur klassrummet och inordna mig i ett avsides förrådsrum. På mitt eget förslag startade jag nu specialundervisning med lästräning för små grupper ur åk 1-3. Jag visste ju att behovet var stort och detta bekräftades av diagnoser jag gjorde i klasserna. Min eftertädare i den egna klassen släppte inte in mig...Mitt arbetslag åkte på skolresa med "mina elever" utan att ta mig med. Man skyllde på platsbrist i bussen...Men "vävkompisen", som vikarierat några veckor i klassen, hade man erbjudit att följa med. Jag kände mig ledsen, utanför och motarbetad - av mina egna kolleger. 

Efter ett antal veckor med samtalsterapi och några år med varierande arbetsuppgifter hittade jag arbetsglädjen igen. Musiken betydde mycket för mitt tillfrisknande och hade jag inte haft mitt eget musikskapande och min skolkör som glädje och stimulans, hade jag tveklöst bytt skola. Musiken kom också att få betydelse i min specialundervisning. Mer om detta följer senare i bloggen.

FORTSÄTTNING FÖLJER.... http://www.barnvisor.dinstudio.se/blog_101_34.html